Öl-provning i Götet

I lördags blev jag inbjuden till en provning som visade sig vara något helt vansinnig. Vi var 15 st och det som skulle provas var helt enkelt några brittiska ale från Bass Brewery.

Innan denna provning var det äldsta jag provat en Carnegie Porter från 2000, då lagrad i åtta år. Tyckte att det kändes ganska speciellt att dricka en öl som lagrats såpass länge, skulle dock milt sagt bli tvungen att revidera detta en aning denna afton.

Vi kunde läsa oss till att anledningen att dessa provobjekt kunde stå på vårt bord 2009 var att man hade hittat en gömma innehållande ca 250 flaskor årgångsöl från Bass i lokalerna hos Worthington's White Shield Brewery i Burton-upon-Trent. När ölen hittades kunde man konstatera att korken förhindrats att torka ut då flaskorna förvarades liggandes och ölen hade bevarats/utvecklats väldigt bra då den lagrats under de bästa tänkbara förhållandena i ett mörkt och svalt utrymme. Många av dem var bryggda för att fira kungliga bröllop, födslar eller giftermål. Går att läsa mer om det här.

Nog om detta här kommer den galna provlistan - håll i er!

Provobekt (årgång)
1. Bass Ratcliff Ale 11% (1869)
2. Bass King's Ale 10,5-11% (1902)
3. Bass Prince's Ale 10,5-11% (1929)
4. Bass Jubilee Strong Ale 10,5-11% (1977)
5. Bass Princess Ale 10,5-11% (1978)
6. Bass Celebration Ale Bottle for Birth of Prince Williams 8% (1982)
7. Bass Prince's Ale 8% (1982)
8. Bass Queen's Ale 10,5% (2002)
9. Bass Duke's Ale 6,5% (2002)
10. Worthington White Shield 5,6% (2007)


Det var närmast en religiös upplevelse att bevittna de historiska flaskbuteljerna med vaxförseglad kork. Detta bidrog till en känsla av historiskt övergrepp när det snustorra vaxet skrapades bort från Ratcliff Ale och korkskruven borrades ned i den spröda korken. Det visade sig dock att Ratcliffe Ale inte skulle ge sig så enkelt utan korkskruven fick endast med sig smulor av korkkärnan varvid efter upprepande försök vi blev tvungna att använda verktyg av mer grävvänlig form för fortsatt urgrävande av den spröda korken.


Men herre gud, ur flaskan spred sig en kraftig doft av sherry ut i rummet vilket överaskande samtliga lyckliga provdeltagare.

Doftmässigt hade 140-åringen överaskat positivt med en storslagen entré, men hur var smaken? Jo ,den hade formats till en mustig rödvinskaraktär med tydliga drag åt russin, sälta och gammal lada. Efter en stund övergick den i en syrlighet som drog åt vinäger vilket fick smaklökarna att dra ihop sig.

Efter Ratcliff Ale var det dags för King's Ale och Prince's Ale, en 107-åring respektive en 80-åring. Dessa hade stora likheter i karaktären med Ratcliff Ale. Samtliga av dessa åldringar hade en brun till mörkbrun vätska som nästan var helt klar med den där mustiga smaken av russin, sälta och syrliga drag.

Vi gick sedan vidare med Jubilee Strong Ale och Princess Ale. Här kom kvällens bästa öl framförallt Jubilee Strong Ale som var ljusare i vätskan och oväntat livlig med smaker av plommon, tobak och jordkällare sötare utan det syrliga som fanns i de tidigare provobjekten. Princess Ale däremot tog oss tillbaka till de tidigare provobjekten med en mustig syrligare karaktär med en spritig ton som blev lite för tydlig för att var helt angenäm.


För att inte göra detta inlägg för långt sammanfattar jag resterande delen av kvällen med några meningar. Nästkommande öl var båda från 1982 och var bryggda för att hedra födseln av Prince William. Vi var lite frågande till varför man hade två olika etiketter på vad vi trodde var samma öl. Det visade sig dock att det inte alls var samma bryggd. Skiljde sig väldigt mycket i allt från färg, doft och smak. Varför bryggde man två olika brygder? De var till och med bryggda på samma dag. Det lär jag nog aldrig få veta.

Nu var vi framme i nutid. Tre öl återstod att prova: Queen's Ale, Duke's Ale och Worthington White Shield. Duke's och Queen's visade sig var helt olika då Duke's var väldigt ljus i vätskan med humliga smaker av citrus lite kryddiga smaker medan Queen's var platt mörk och ganska tråkig smak av plommon. Det sistnämnda ölet Worthington var en medioker brittisk ale när det inte tilltalar mig nämnvärt.

Kvällen avslutades med en blindprovning. Det visade sig att det vi fått var en banan-öl från Rwanda - Akarusho Biere de Banane. Det var ett av de vidrigaste öl jag smakat med något som upplevdes som en platt, tjock smutsig vätska. Smaken är av omogna bananer, söt för att sedan övergå i mjölksyra. Vidrigt men roligt att prova.

Jag får sluta med att tacka Mikael som ordnat flaskorna samt Peter som bjöd in mig.