Fortsätter det som nu blivit en serie här på Casa Beer, kombinationen kraftigt mörkt vs friskt syrligt. Räkna med att fler lär följa.
Svart vätska med röd ring runt glaskanten med minimalt brunt skum. Doften är mjuk av vanilj, ekfat, alkohol, whisky, kaffe och massor av choklad. Smaken är medelintensiv och liknar doften dvs vanilj, choklad, ekfat, whisky, alkohol. Munkänslan är medelfyllig med låg kolsyra.
Vätskan är röd med drag åt nyponsoppa och rejält grumlig av jäst och hallonrester med ett fräsande smutsvitt skum. Doften är helt enorm av mogna hallon, lätt funkighet, mjuk sötma, distinkt syrlighet. Smaken är knivskarp syrlig med en våg av hallon, jordkällare, funk. Munkänslan är lätt med hög aggressiv kolsyra.
Nu är det andra gånger jag dricker Framboise de Amorosa och kan inte annat än ta av hatten, bocka och applådera. Den har den sköna mixen av fyllighet från alkoholen mixat med en sylvass syra som försöker men inte riktigt når upp till nivå med aceton (tack och lov). Har läst om att den kunde vara extremt livlig och har därför hanterat mina flaskor varsamt och med respekt då jag öppnat dem, första gick utan incident men denna gång ville den upp ur flaskan innan jag ens hunnit tänka glas; allt löste sig dock bra och enbart en liten skvätt av det flytande guldet fick torkas upp från bordet.
Vi ska inte mitt i all upphetsning glömma bort highland-versionen av weasel. Den är vansinnigt len och väldigt god men stod jag i valet mellan denna och den originalet skulle valet gå på originalet. Men då kan man tillägga att vanliga Weasel är en av världens bästa öl enligt mig.
